H e j a H a l l o n

Det gör på riktigt fysiskt ont att andas. Vi ville ha mer tid, trodde vi hade mer tid. 

I söndags tog han sitt sista andetag bredvid husse i soffan och jag har fortfarande svårt att förstå vad som har hänt. Man är medveten om att dom bara är till låns en liten tid. Vi fick drygt 8 år tillsammans. 8 helt fantastiska år som vi har älskat. 

I januari 2012 flyttade jag och Victor ihop. En månad senare flyttade Clint in till oss och sen dess har det varit vi ❤ 

Att det är tomt här hemma är en underdrift. Hans korg, hans godisskål som han dunkade huvudet i när han var sugen, hans favoritben som hade gömt sig under en fåtölj, hans sönderbitna boll i trädgården. 

I andras ögon var han en hund, ett husdjur. För oss var han Clint. 

Igår var vi i Maden och begravde honom på ett av hans favoritställen, nere vid bryggan. En jättefin plats med utsikt över sommen. 

Det är en tröst att vi fick över åtta år tillsammans. Det är en tröst att det gick snabbt och att han fick somna in här hemma. Det är en tröst att han fick en fantastiskt fin plats för sin sista vila. Ändå så räcker inte det, tårarna slutar aldrig att rinna. 

Men nu är en 3 veckor lång sjukstuga över! 

Lillfisen blev aldrig sjuk, så det var väldigt skönt! Men Victor och jag har haft feber, huvudvärk, hosta, muskelvärk, kräkningar och lite annars smått och gott! 

När jag äntligen blev frisk så hann jag jobba 3 och en halv dag innan det återigen var dags att lägga sig på soffan. Den här gången pga av nya kortisoninjektioner som jag fick i mina SI-leder igår. Minst 24 timmars vila rekommenderas efter. Inga promenader, inga lyft och helst liggläge.

Såhär ligger jag. Igen. 

På måndag så hoppas jag att jag kan få må lite bra ett tag. Inget inflammerat bäcken som kräver kryckor och massa hjälp från alla. Ingen Corona. Ingen blödande livmoder.

Tror att jag är uppe i elva olika vårdbesök den här våren och nästa vecka väntar ytterligare ett. Det är något hela tiden.. Barnmorskan, mödravårdens läkare, remautologen, kortison-läkaren, sjukgymnasten, ultraljud.. 

Man känner sig inte direkt som månadens anställd! Inte som världens bästa mamma eller sambo heller.

Men som sagt, på måndag! Då känner jag hoppet! 😃

3 veckors Coronakarantän har vi alltså bakom oss.

Det är inte helt lätt att underhålla en helt frisk 4 åring när man är sjuk. Som tur var så var Victor och jag inte sjuka samtidigt i så många dagar, vilket gjorde att vi kunde rasta den lilla illbattingen på dvs utflykter. 

Picknick, skogspromenad, skattjakt och fika i trädgården, cykelturer, sällskapsspel och tv-tittande. MYCKET tv-tittande. 

Den här bilden är tagen 05.15. Då har våran son varit vaken närmare 1 timme och övertalat sin pappa att läsa en bok för honom. 

"Snälla pappa, jag kan ju inte läsa själv.." 

Och snäll som hans pappa är så läser han en bok 05.15 ❤ 

Han är verkligen ohyggligt morgonpigg våran son, det har han varit sen han föddes. Men han är också den snällaste och roligaste ungen dom finns! Och han har verkligen skött sig superbra under alla veckor, instängd här hemma.

Så sammanfattningsvis så ser vi ljuset i tunneln och jag hoppas att kommande månader innehållet mycket jobb och få vårdbesök.