H e j a H a l l o n

Det gör på riktigt fysiskt ont att andas. Vi ville ha mer tid, trodde vi hade mer tid. 

I söndags tog han sitt sista andetag bredvid husse i soffan och jag har fortfarande svårt att förstå vad som har hänt. Man är medveten om att dom bara är till låns en liten tid. Vi fick drygt 8 år tillsammans. 8 helt fantastiska år som vi har älskat. 

I januari 2012 flyttade jag och Victor ihop. En månad senare flyttade Clint in till oss och sen dess har det varit vi ❤ 

Att det är tomt här hemma är en underdrift. Hans korg, hans godisskål som han dunkade huvudet i när han var sugen, hans favoritben som hade gömt sig under en fåtölj, hans sönderbitna boll i trädgården. 

I andras ögon var han en hund, ett husdjur. För oss var han Clint. 

Igår var vi i Maden och begravde honom på ett av hans favoritställen, nere vid bryggan. En jättefin plats med utsikt över sommen. 

Det är en tröst att vi fick över åtta år tillsammans. Det är en tröst att det gick snabbt och att han fick somna in här hemma. Det är en tröst att han fick en fantastiskt fin plats för sin sista vila. Ändå så räcker inte det, tårarna slutar aldrig att rinna.